Dansa
Hon självmedicinerar på balkongen och bryter en av de få regler hon har för sig själv. Hon har brutit den förut, så det är inget hon fäster notis vid där hon räknar skatorna i träden utanför. Den här galenskapen som hon fortfarande lär sig att dansa med känns hemtam, på något vis. Hon börjar så sakteliga acceptera att det ibland är den som leder, ibland hon. Oftast hon, nu för tiden, men när tempot ökar och det finns föremål man måste akta sig för att inte braka in i så är det svårt att bli kvar i rollen som den auktoritära. Ju förr hon accepterar och låter sig ledas i de stunderna, desto bättre blir det, desto mindre ont gör det. Och så småningom lär hon sig stegen, känner igen takten, och kan återta ledningen. Det svåra är när det är oklart, när hon blir osäker på vem det är som styr i varje given livssekund. I synnerhet när sekunderna känns som timmar. Det är kanske inte så konstigt att hon inte alltid kan hålla takten, inser hon, när hennes tidsuppfattning är så godtycklig. Cigaretten hon tände för vad som känns som en dag sedan brinner än, trots hennes många bloss. Hon har nästan hostat två gånger, men kunnat låta bli, samtidigt som hon föraktfullt reflekterat över ansträngningen det tagit. Det finns bara femton skator här att skämmas inför, ändå spänner hon lungorna för att hålla den giftiga luften kvar där inne när impulserna att stöta ut den vibrerar genom kroppen. För skatorna ser hon ut som en van rökare. Men ändå hjälper det inte. Nikotinet dövar inte kroppen så som det brukar, hon kan fortfarande känna små ryck inuti fingrarna, flimmer mellan revbenen och huden över dem. Lungorna känns stelnade, som att flexibiliteten försvunnit, som att de ersatts av tjockt, torrt läder, inte meningen att fyllas med luft. Inte ens när hon tryckt bort glöden mot väggen och drar andetag av kall och frisk höst så ändras det, så hon går in igen. Letar i ett rörigt sinne efter fler verktyg, men det finns inga oprövade kvar. Hon har skrivit, skapat scenarios där hon mött de som spökar, sagt sitt, både det som är menat att såra och det som rimligtvis bara skulle kunna såra henne själv. Hon har ätit, tillfört kroppen näring trots att ingen längtan därefter gjort sig tillkänna. Hon borde röra på sig, konstaterar hon. Borde styra all rastlöshet som retas med hennes inre, ut genom valda muskler. Men det är omöjligt. Hon är mitt uppe i dansen, det går inte att göra något annat nu.
