Han sa "gråt"

Att vara 33 år gammal men gråta som ett barn går ganska bra, när veckorna har gått och mycket har byggts på. Det är en blandning av oro över mig själv, över de närmsta, över de som inte är lika nära, och över resten. Det är besvikelser, på mig själv, men också på andra. Och ovanpå allt finns något jag inte kan hantera. En situation som inte berört mig personligen, för jag kände henne inte, men som skakat om mig så till den milda grad att jag vill springa ut på gatan, gripa tag i förbipasserande och skrika ut min oförståelse, min förvirring.
 
Det är ubåtsfallet, med Kim Wall. Ifall det hade varit en handling i en film hade jag fnyst. "Det där skulle ju aldrig hända." Jag hade tänkt att om något nu skedde, något fruktansvärt (och det i sig är inte så förvånande) så hade han erkänt, och i det troligen försökt förvränga sanningen att hennes död kom av en olycka, ett bråk. Lord knows att det finns massor med män(niskor) som skyller på missförstånd när de gjort något hemskt. Men att han försökte dölja det, inbillningen att han på något vis skulle komma undan med det, kan jag inte ta in. Det är som att min kropp är allergisk mot det som hände sen, tankarna stöts ifrån mig och jag mår illa.
 
Jag kan inte. Det går inte. Hur ska jag kunna existera i en värld som den här?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0