thecockycockless

Det är inte varje dag det är så tydligt när det sker; att saker faller på plats, eller att man påminns om något som sakta glidit ur minnet och försvunnit. Men idag var det verkligen känslan av att plocka upp en pusselbit som hörde hemma, och som dessutom var vacker att titta på.

 

Jag hittade en anteckningsbok från några år tillbaka, innan en massa saker hände och gick fel, vari jag fann citat. Nedskrivna saker han hade sagt, om mig, till mig, som förklarade varför jag förirrade mig så djupt ner i förälskelsen, samtidigt som så mycket, så många, försökte lotsa mig åt andra hållet. Det var skönt. Bekräftande, på något sätt, att få ett litet bevis, något att peka på som jag helt hade glömt - stunder och situationer och känslor som var perfekta. Hur han ju faktiskt såg mig, i korta ögonblick, precis så som jag allra helst ville vara och försöka bli.

 

Som när jag vaknade till att han såg på mig en morgon, och berättade för mig, förundrat, om hur jag hade legat "helt blickstilla, sen när det började bli ljust började du liksom vibrera". Jag minns inte helt, men jag tror det var den gången vi vaknade tillsammans i en säng som varken var hans eller min. Och jag har för mig att jag tänkte på hur jag trodde på honom, trodde på att han hade sett på mig när jag sov och förundrats. Trodde på att han hade sett på mig med kärlek.

 

Jag dagdrömde inte alltihop.