thecockycockless

Hur bekvämt jag än kunnat sätta mig till rätta bland känslorna, som till sist efter åratal lyckats formats till något hanterbart eller åtminstone något man kan luta sig mot, så blir kroppen inte sittande särskilt länge.

"Det här var skönt", kan jag utbrista, högt för att övertyga både mig själv och vemhelst som lyssnar. "Äntligen lite vila, lite lugn. Det har skavt så länge, gjort ont i huden av vassa kanter på erfarenheter jag helst skulle vilja glömma men måste bära med mig, men nu är det äntligen nedslipat till något slätt och ofarligt. Nu ska jag stanna här en stund, i ro."

Och så går det en dag. Kanske två. Kanske passerar en hel vecka. Men sen är den likväl där, destruktiviteten. Och med den fylls kroppen av oro igen.

"Vi vill slå sönder något", väser den och inkluderar mig i sitt "vi".

Jag ser vad siktet ställs in på.

"Inte det där", invänder jag och ställer mig mellan destruktiviteten och det som äntligen slutat skära hål i skinnet på mig. "Du får ha sönder något annat. Något mindre."

Men inget annat duger, förstås, och jag får kämpa med alla strategier jag känner till för att hålla oss ifrån att riva upp vad som äntligen fått sin första skyddande sårskorpa, från att rusa ner längs återvändsgränder med glasskärvor där vi skurit upp våra barfotafötter för många gånger förut, från att gallskrika i rummet där alla monster äntligen tystnat.

Det slår mig att smärtan är mer bekväm att ha i kroppen bara för att jag känner till den bättre än alternativet.