Vad kärlek är
“Jag tänker på de fina stunderna”, sa han och log genom tårar.
”Det förstår jag”, svarade jag. ”Men jag tror det är fel.”
Sen berättade jag om hur jag såg på saken, medan bussen letade sig fram genom en vitprickig februarinatt. Om hur jag tror att ett bättre sätt att bygga kärlek är att utgå från personers sämsta sidor. Att erfara hur någon behandlar dig när det är kris – när rädsla eller ilska eller oförstående är de stora verklighetsramarna i en situation, och se om bemötandet fortfarande har toner av lyhördhet, respekt och en uppriktig önskan om att förstå. När personen som möter mig mår dåligt, hur får den mig att må? Hur kommunicerar vi? Jag berättade att några av de människor jag älskar mest här i världen älskar jag så oerhört just för att jag har sett dem när de är sina sämsta versioner av sig själva, och hur de fortfarande klarat av att handskas med sina medmänniskor på ett sätt som jag beundrat. Om hur det därför kanske i själva verket är de sämsta stunderna man ska tänka på. Att väga den smärta man åsamkar varandra när man befinner sig där och fråga sig om den är uthärdlig, om den är förståelig och acceptabel. Om den går att prata om, förhandla om, och så småningom överbrygga eller kanske till och med utplåna helt, genom en ömsesidig önskan om att närma sig varandra.
”Alla är lätta att älska när de mår som bäst. Men det gör vi sällan.”