thecockycockless

Det gör ont, det här livet. I kroppen och i själen. Och i tankarna. Det överväldigar mig, jag försöker tänka på oändligheten samtidigt som jag försöker påminna mig själv om min begränsade del i det hela. En begränsad del som likväl för mig känns evig, eftersom den för mig är en evighet – min evighet. Den har sträckt sig i trettiotre år, det känns som trehundra, och jag vet inte om jag är rädd eller tacksam över att jag inte vet hur länge till det kommer pågå. Hade jag orkat, ifall jag hade vetat? I andetag som detta, ryckigt och saltsmakande av tårar, tvivlar jag. Livet, världen, är för mycket. Ju äldre jag blir, desto mindre känner jag mig, desto större blir min förståelse för just exakt hur hjälplös jag är. Vissa lärdomar försöker jag hålla ifrån mig, trycka bort från mig med båda händer och ansiktet bortvänt, men de når mig ändå och slår sina slingrande tentakler om min kropp. Formar den efter nya regler som gör min tillvaro så mycket svårare än förut. Jag klarar inte av att vara ensam. Varför blir jag inte starkare, utan svagare? Eller är det så att de inte är motsatser, utan parallella egenskaper? Att mina insikter ger mig lika många vapen och sköldar som de pekar ut sårbarheter? I stunder som denna, när jag andas med öppen mun för att den också gnyr, är den möjligheten mitt enda hopp.

I wake, and instantly I am trying to find the reason for it. I listen, but it’s an unfamiliar silence that tells me nothing. For a moment I think that maybe I heard a door lock, and that this was what stirred me, but I can’t be certain. I look around me, noticing as I turn that my back feels stiff and full of complaint. The bed does not agree with me, but at least the cover is on my side and I cuddle up under it as I observe my surroundings. Nothing in the room belongs to me. Not even the shirt that is clinging to my body, having uncomfortably wrapped itself tight around me during sleep that I guess then was filled with dreams. Or nightmares. I keep listening as I look, but the silence is ongoing. I decide to stay in bed until I can label it as a comforting silence or as a threatening one, but a curiosity – or if it is a growing hunger – makes me eventually take that decision back. My bare feet touch a floor that is neither cold nor warm, but I know from experience that my body temperature falls further and quicker than other’s and I look around for clothes. There are none in here, so I exit the room in a state of undress, entering a living room that greets me with more of the same silence and unfamiliarity. There, however, on a chair are clothes I recognize as mine. Putting them on I harvest the sensation of comfort, but it’s short as they don’t provide as much warmth as my body needs. Next to the chair is a pile of more clothes, but I can’t discern their status. Are they newly cleaned, barely used or discarded and waiting to be washed? I hesitate, but there is a sweater that I think would fit alright, and that looks to be warm, so in the end I pull at it. The feel of it is alien, it’s in a material I never use myself, but my fingers rejoice from the soft touch so I pick it up. I smell it, carefully as it feels like a violation. I can’t smell laundry detergent, nor sweat, only a vague hint of something else. Someone else. Too faint to tell me if I like the smell or not, and after hesitating a few moments more I pull it on. Its embrace does something to me, almost gives me a feeling of belonging in this place, and so I push away the discomfort from wearing someone else’s clothes. Content with not freezing I explore the flat, starting with the bathroom. It’s big, and the inside of the shower is wet, telling me that it was used not long before I woke up. Pushing away another wave of discomfort I open the cabinet above the sink, momentarily removing the sight of my disheveled self as the mirror doors open, and I explore the insides. It’s sparse, unrevealing, but I find toothpaste and put some on my finger and rub it against my teeth. I wash my face but there is only one towel, looking wet, so I use toilet paper to dry myself. Feeling somewhat refreshed I face my reflection once more, causing it to frown, and I try to untangle my hair with my fingers to improve the view, but to no avail. I look longingly at the shower, noticing both shampoo and conditioner, but looking through the rest of the cabinets I find no additional towels, and my courage to look through other parts of the flat for any fails me, so I resign myself to my current state. It is comforting that the only mirror I’ve seen is in the bathroom. Finding my way to the kitchen, new waves of hesitation hit me. The only part of me that has no qualms is screaming, and in the end it’s its grumbles that have me open the fridge. Its insides almost as sparse as the bathroom cabinet, but there is cheese, and in a cabinet I find enough bread to feel comfortable taking two slices. I drink some water from the tap, and then I see that the tea kettle on the side is half full. I touch it, and it’s a little warm still, so I flick the switch to re-boil it. Next to the bread there were boxes of tea, and I return to them, trying to assess the different parameters of cost and taste. In the end I choose one of the cheaper looking boxes that still looks nice enough, finding a balance between not wanting to use the fanciest kind, and being most unwilling to drink just anything. It’s an herbal tea, the smell of it soothing me enough to smile as I sit down on the sofa with my breakfast. I take my time enjoying it, taking in the details of its taste together with the details of my surroundings – the cheese is one I’ve never tried, but I see albums I have listened to many times in the record collection. The tea reminds me of a similar flavor I sometimes buy, and I see books I’ve been meaning to read. The bread is a common supermarket brand familiar to anyone, while the pictures on the walls confuse me and are in languages I don’t recognize. When I’ve finished I try to establish if the silence that has kept me company throughout has found its way into a category. I can’t be sure, maybe it’s because of the tea, but it feels like it’s leaning towards comforting. I look out one of the windows, broadening the scope of unfamiliarity, and consider leaving. I know that if I did I would sooner or later start recognizing my surroundings, but I still hesitate. He did tell me to stay.

Det var något i hennes lek med oss allihop som var oemotståndligt. Hur jag visste att hon kunde ljuga mig rätt upp i ansiktet, eller berätta sanningar förklädda till skämt som ingen kunde ta till sig, men att jag ändå gjorde allt hon sa åt mig. Den första gång vi låg med varann, hemma hos mig, hade vi precis hunnit klä oss, få bort rodnaden på våra kinder och rufset i håret bara minuter innan min flickvän Catharina klev in genom dörren. Min panik kändes uppenbar, men hennes nonchalans tog på något sätt död på skräcken innan den hann ta överhanden.

”Har du varit här länge?” log Cathy mot henne, medan hon satte på tevatten till oss alla tre.

”Jag kom precis”, blev svaret, levererat med ett lika stort leende.

Och det var sant, fast vi hade varit i lägenheten i två timmar. Jag tror det var då jag förstod att jag var fast. Jag ville höra henne flämta igen, känna spasmerna skaka kroppen under mina fingrar och se förlusten av kontroll som var så sällsynt för henne, och veta att det var jag som hade fört henne dit. Hon stannade i två timmar till, och jag fick sitta och se henne förföra Cathy med nyfikna frågor och uppmuntrande komplimanger samtidigt som jag inte kunde sluta tänka på att hon aldrig satte på sig trosorna jag klädde av henne tidigare, hur våt hon hade varit och att jag inget hellre ville än att lyfta upp hennes kjol en gång till, där på soffan. Jag skyllde min tankspriddhet på jobbet, och de skrattade gemensamt åt mig när jag gav förvirrade svar. När hon skulle gå och Cathy gick på toaletten så tog hon min hand och förde upp den under kjolen, i hallen precis utanför toalettdörren. Hon var lika våt som innan, och de två fingrar hon lät mig pressa in i henne fick jag gömma i fickan när Cathy kom ut från badrummet och hon höll på att klä på sig ytterkläder. Hon kramade oss båda, och när hon hade gått var den enda anledningen till att min egen upphetsning inte avslöjades att Cathy tryckte sig mot mig och viskade att hon ville att jag skulle ta henne hårt, nu, fort. Hon var också påverkad. Vi hade ett av våra bästa knull den kvällen.

“Jag tänker på de fina stunderna”, sa han och log genom tårar.

”Det förstår jag”, svarade jag. ”Men jag tror det är fel.”

Sen berättade jag om hur jag såg på saken, medan bussen letade sig fram genom en vitprickig februarinatt. Om hur jag tror att ett bättre sätt att bygga kärlek är att utgå från personers sämsta sidor. Att erfara hur någon behandlar dig när det är kris – när rädsla eller ilska eller oförstående är de stora verklighetsramarna i en situation, och se om bemötandet fortfarande har toner av lyhördhet, respekt och en uppriktig önskan om att förstå. När personen som möter mig mår dåligt, hur får den mig att må? Hur kommunicerar vi? Jag berättade att några av de människor jag älskar mest här i världen älskar jag så oerhört just för att jag har sett dem när de är sina sämsta versioner av sig själva, och hur de fortfarande klarat av att handskas med sina medmänniskor på ett sätt som jag beundrat. Om hur det därför kanske i själva verket är de sämsta stunderna man ska tänka på. Att väga den smärta man åsamkar varandra när man befinner sig där och fråga sig om den är uthärdlig, om den är förståelig och acceptabel. Om den går att prata om, förhandla om, och så småningom överbrygga eller kanske till och med utplåna helt, genom en ömsesidig önskan om att närma sig varandra.

”Alla är lätta att älska när de mår som bäst. Men det gör vi sällan.”

 

 

Hon självmedicinerar på balkongen och bryter en av de få regler hon har för sig själv. Hon har brutit den förut, så det är inget hon fäster notis vid där hon räknar skatorna i träden utanför. Den här galenskapen som hon fortfarande lär sig att dansa med känns hemtam, på något vis. Hon börjar så sakteliga acceptera att det ibland är den som leder, ibland hon. Oftast hon, nu för tiden, men när tempot ökar och det finns föremål man måste akta sig för att inte braka in i så är det svårt att bli kvar i rollen som den auktoritära. Ju förr hon accepterar och låter sig ledas i de stunderna, desto bättre blir det, desto mindre ont gör det. Och så småningom lär hon sig stegen, känner igen takten, och kan återta ledningen. Det svåra är när det är oklart, när hon blir osäker på vem det är som styr i varje given livssekund. I synnerhet när sekunderna känns som timmar. Det är kanske inte så konstigt att hon inte alltid kan hålla takten, inser hon, när hennes tidsuppfattning är så godtycklig. Cigaretten hon tände för vad som känns som en dag sedan brinner än, trots hennes många bloss. Hon har nästan hostat två gånger, men kunnat låta bli, samtidigt som hon föraktfullt reflekterat över ansträngningen det tagit. Det finns bara femton skator här att skämmas inför, ändå spänner hon lungorna för att hålla den giftiga luften kvar där inne när impulserna att stöta ut den vibrerar genom kroppen. För skatorna ser hon ut som en van rökare. Men ändå hjälper det inte. Nikotinet dövar inte kroppen så som det brukar, hon kan fortfarande känna små ryck inuti fingrarna, flimmer mellan revbenen och huden över dem. Lungorna känns stelnade, som att flexibiliteten försvunnit, som att de ersatts av tjockt, torrt läder, inte meningen att fyllas med luft. Inte ens när hon tryckt bort glöden mot väggen och drar andetag av kall och frisk höst så ändras det, så hon går in igen. Letar i ett rörigt sinne efter fler verktyg, men det finns inga oprövade kvar. Hon har skrivit, skapat scenarios där hon mött de som spökar, sagt sitt, både det som är menat att såra och det som rimligtvis bara skulle kunna såra henne själv. Hon har ätit, tillfört kroppen näring trots att ingen längtan därefter gjort sig tillkänna. Hon borde röra på sig, konstaterar hon. Borde styra all rastlöshet som retas med hennes inre, ut genom valda muskler. Men det är omöjligt. Hon är mitt uppe i dansen, det går inte att göra något annat nu.

"I'm learning to voice my needs", she said. "To speak out my feelings and my desires, to put into words what I need from those around me. I have started pointing to the places that hurt and the areas that are neglected, and I have even presented what needs to be done to rectify it."

She shuddered from the discomfort of the topic, the novelty in all of it, but continued.

"I know not everyone will be able to give me what I need, not everyone has the capacity. For a long time this knowledge is what has kept me from even uttering it, for I have seen it as pointless, and have tried to go without instead. However I am learning to speak up, which is why I'm telling you this. I'm letting you know that although I understand why you won't be ble to be there for me in the ways that I need, I still need you to be. But I won't be able to lean on you, I know why and I accept it. And I will refrain from doing so."

He nodded, before replying.

"Can I still lean on you?"

Her reply was instinctive.

"Of course."

 

Only much later did she stop to question this, but let it be. If she was gonna start drawing such lines in the sand, she'd reshape the desert.

”Hur ska man orka leva alla de dagar man har planerat?” frågade hon och jag öppnade munnen för att svara, men blev stående.

För om frågan redan är ställd så har vi kommit för långt från svaret, en trötthet har satt sig i kroppen, i benen, och den blir man inte av med. Den här sortens tankar är för stora för en kropp att härbärgera ensam, men deras tyngd går inte att dela, bara att erkänna. Det enda man kan göra är att komma ihåg att dra så djupa andetag man kan. Och ler man tillräckligt länge så registreras det som lycka i hjärnan oavsett om det var lögn från början eller inte. Allt är det vi bestämmer att det ska vara, så när oändligheten i den makten landar i vår kropp så kan vi bestämma oss för precis vad vi vill. Men jag kom mig inte för att svara henne.

”Jag har bestämt mig för att jag är trött”, sa hon och jag visste att hon visste om allt jag hade tänkt, för hon var min badrumsspegels bild av mig.

"I'm not sure what to do", I said to her.

Then I told her what had happened. I told her of the events that I had witnessed, and the ones I had played a part in. Both those I had been responsible for bringing forward, and those I had stumbled into, unaware. I spoke of patterns and signs I could notice, drew parallells to similar constellations in which I'd seen the end and how it's not pretty. I bore witness to my worry and my fear, both sprung from care, and now overwhelming me. I related what I wanted to do, but also the reasons for why that would never work. I mentioned my regrets, where I'd been misled, but ackowledged that even if I'd caught it sooner, I could not have stopped it. Yet I had to proclaim it all, in an idle attempt for guidance. She listened, and then she spoke:

"Make it worse."

“It feels like I know where we’re going.”

The scenery outside the car window was new to me, still somehow it felt like John was taking me somewhere familiar. He frowned, eyes on the darkening road ahead.

“You said you’d never been here before.”

“I haven’t!” I replied, assuring him the trip was going as planned. “I just got this feeling.”

John glanced at me and I managed a smile. When his frown subsided I looked back at the forest we were driving through, trying to see if there were any specific landmarks that I did recognize, but evening had set and I could no longer make out any details. Suddenly I couldn’t stop a shiver. John noticed and reached into the backseat.

“Put this on.”

I managed to worm my way into his oversized jumper, but when I settled back down the neckline felt like it was choking me. Still, I didn’t want to annoy him by taking it off again. This trip was his attempt to win me back, and I had agreed to give it and us a chance.

 

When we pulled up at the small house I knew I had never seen it before, and yet it felt like I was retracing my steps as I got out of the car and walked up towards the porch. I put my arms around me, lost somewhere in John’s big sleeves, and looked back. John was just stepping out of the car and I smiled through the discomfort.

“It feels like this has happened before.”

“That’s impossible”, he laughed as he locked the car doors.

Then he looked at me, smile gone.

“Cause if you knew what would happen, you would’ve started running by now.”

"Det där är ju också manipulation", säger den nära vännen och jag känner en våg av motstånd i kroppen innan jag svarar och håller med.

Och det vi pratar om är ändå det mest ärliga jag varit på ett tag, det är ett förmedlande av känslor och ett delande av ansvar, som är olikt mig. Jag brukar visserligen basunera ut mina känslor left, right and center, men att lägga över ansvar på någon annan är nytt. It's this new thing I'm trying. Att låta andra förstå när något är svårt eller jobbigt, som de är inblandade eller delaktiga i, och inte bara försäkra dem om att jag har helt och fullt koll på läget och att om det gör ont i mig så är det mitt problem och jag kommer ta hand om det. Jag delar med mig lite av ångesten, helt enkelt. Det är nice. Det är svårt som utav satans fan, men när man får till det så känns det faktiskt ganska bra. Åtminstone när people rise to the occassion.

 

Jag skickade ett meddelande till min chef, till exempel, där jag - motvilligt - erkände att jag kämpar lite just nu, det är svårt att hitta balansen nu när det börjar bli högre tempo på jobbet. Jag mår sämre igen. Stora delar av mig ville radera meddelandet innan jag skickat det, för att delge honom detta skulle innebära att jag inte längre kunde låtsas som att allt var bra och att jag hade full koll på läget. Jag ville behålla bilden av att det går bättre och bättre, att jag har en plan och att den funkar och att jag är autonom och självgående och klarar det här. I slutändan kompromissade jag lite och skrev till att jag trodde att jag var på väg åt rätt håll och att mina strategier nog snart skulle vara på plats, men att jag ville hålla honom lite underrättad. Och - det viktigaste - att om jag fortfarande kände att jag kämpade om två veckor skulle jag be honom om hjälp. Släppte ut katten ur väskan, som det engelska uttrycket säger. Och hans svar var helt perfekt. Han lyckades få med tacksamhet för att jag meddelat honom, tilltro till min förmåga och analys, samt försäkran om att ifall jag behöver hjälp så finns den där närhelst jag frågar. Vilket gör att oron över hur mitt mående kommer utvecklas minskat direkt. Jag kommer fortsätta hoppas och tro och arbeta med en övertygelse om att det går bättre, att jag är i färd med att få strategierna på plats, men jag har skapat en trygghet för mig själv om det skulle visa sig att det inte stämmer. För att jag har delat ansvaret för mitt mående med någon annan.

 

I exemplet som den nära vännen och jag pratade om var det andra delar av mitt mående det handlade om, där ansvaret inte är reglerat på ett sätt som upplägget chef-anställd, utan behöver förhandlas fram efter helt andra, och ständigt föränderliga förutsättningar. Och i sådana sammanhang är det lätt att manipulera. Att säga vissa saker, men utelämna andra, samt att försätta sig själv eller andra i situationer som mer sannolikt slutar på vissa sätt än andra. Men jag har hittills inte delat ansvaret för mina känslor, utan jag har sakligt konstaterat att jag behöver förhålla mig till vissa omständigheter, och om jag inte klarar av det utan att det gör ont, så är det mitt problem, och endast mitt. Men inte nu längre. Jag har varit så ärlig jag har kunnat, för att jag efter det ska kunna gömma så få baktankar som möjligt bakom mina olika sätt att agera. Och ändå går det att definiera det som manipulation. Må så vara. 

Att vara 33 år gammal men gråta som ett barn går ganska bra, när veckorna har gått och mycket har byggts på. Det är en blandning av oro över mig själv, över de närmsta, över de som inte är lika nära, och över resten. Det är besvikelser, på mig själv, men också på andra. Och ovanpå allt finns något jag inte kan hantera. En situation som inte berört mig personligen, för jag kände henne inte, men som skakat om mig så till den milda grad att jag vill springa ut på gatan, gripa tag i förbipasserande och skrika ut min oförståelse, min förvirring.

 

Det är ubåtsfallet, med Kim Wall. Ifall det hade varit en handling i en film hade jag fnyst. "Det där skulle ju aldrig hända." Jag hade tänkt att om något nu skedde, något fruktansvärt (och det i sig är inte så förvånande) så hade han erkänt, och i det troligen försökt förvränga sanningen att hennes död kom av en olycka, ett bråk. Lord knows att det finns massor med män(niskor) som skyller på missförstånd när de gjort något hemskt. Men att han försökte dölja det, inbillningen att han på något vis skulle komma undan med det, kan jag inte ta in. Det är som att min kropp är allergisk mot det som hände sen, tankarna stöts ifrån mig och jag mår illa.

 

Jag kan inte. Det går inte. Hur ska jag kunna existera i en värld som den här?

Det är inte varje dag det är så tydligt när det sker; att saker faller på plats, eller att man påminns om något som sakta glidit ur minnet och försvunnit. Men idag var det verkligen känslan av att plocka upp en pusselbit som hörde hemma, och som dessutom var vacker att titta på.

 

Jag hittade en anteckningsbok från några år tillbaka, innan en massa saker hände och gick fel, vari jag fann citat. Nedskrivna saker han hade sagt, om mig, till mig, som förklarade varför jag förirrade mig så djupt ner i förälskelsen, samtidigt som så mycket, så många, försökte lotsa mig åt andra hållet. Det var skönt. Bekräftande, på något sätt, att få ett litet bevis, något att peka på som jag helt hade glömt - stunder och situationer och känslor som var perfekta. Hur han ju faktiskt såg mig, i korta ögonblick, precis så som jag allra helst ville vara och försöka bli.

 

Som när jag vaknade till att han såg på mig en morgon, och berättade för mig, förundrat, om hur jag hade legat "helt blickstilla, sen när det började bli ljust började du liksom vibrera". Jag minns inte helt, men jag tror det var den gången vi vaknade tillsammans i en säng som varken var hans eller min. Och jag har för mig att jag tänkte på hur jag trodde på honom, trodde på att han hade sett på mig när jag sov och förundrats. Trodde på att han hade sett på mig med kärlek.

 

Jag dagdrömde inte alltihop.

Nor the driver or the police man answered any of my questions. As I looked at the people we drove past on our way to what no one would tell me about I toyed with the idea of screaming for help, banging on the window to make someone realize I was being held captive. But my hands were cuffed and it would only look as if I was an insane woman in a police car. Also, it was not my style to get hysterical, I prided myself at being level headed in pretty much every situation. Still I could not ignore the growing fear in the pit of my stomach, telling me this was something else entirely. Having spent almost a week in jail, stripped of all possessions but the clothes I wore when they came to pick me up at my home, I had settled into the waiting game, seeing as none of the staff at the station were answering any questions either. The other people in the cells with me, all women, had helped me raise more questions, but also helped raise suspicion as to what was happening. None of us were married. None of us had fathers or brothers. And when men starting showing up to collect us, one after the other, those suspicions were all but confirmed. We were being distributed. And now I was on my way to whoever had claimed me. I wondered how the decision had been made. Women without male governance had belonged to the state up until now, leaving us limited in certain ways, but free in other. I hadn’t minded enough to secure a marriage with someone I could tolerate, figuring the politics would change to more favorable tones soon enough, and so instead I had settled with the idea of being monitored a little extra. I liked my job, and I had gotten to keep it, so other than the principle of not owning my flat, and my money being put in a state governed account rather than the one I had before, the changes were not affecting me that much. Until now.

Hur bekvämt jag än kunnat sätta mig till rätta bland känslorna, som till sist efter åratal lyckats formats till något hanterbart eller åtminstone något man kan luta sig mot, så blir kroppen inte sittande särskilt länge.

"Det här var skönt", kan jag utbrista, högt för att övertyga både mig själv och vemhelst som lyssnar. "Äntligen lite vila, lite lugn. Det har skavt så länge, gjort ont i huden av vassa kanter på erfarenheter jag helst skulle vilja glömma men måste bära med mig, men nu är det äntligen nedslipat till något slätt och ofarligt. Nu ska jag stanna här en stund, i ro."

Och så går det en dag. Kanske två. Kanske passerar en hel vecka. Men sen är den likväl där, destruktiviteten. Och med den fylls kroppen av oro igen.

"Vi vill slå sönder något", väser den och inkluderar mig i sitt "vi".

Jag ser vad siktet ställs in på.

"Inte det där", invänder jag och ställer mig mellan destruktiviteten och det som äntligen slutat skära hål i skinnet på mig. "Du får ha sönder något annat. Något mindre."

Men inget annat duger, förstås, och jag får kämpa med alla strategier jag känner till för att hålla oss ifrån att riva upp vad som äntligen fått sin första skyddande sårskorpa, från att rusa ner längs återvändsgränder med glasskärvor där vi skurit upp våra barfotafötter för många gånger förut, från att gallskrika i rummet där alla monster äntligen tystnat.

Det slår mig att smärtan är mer bekväm att ha i kroppen bara för att jag känner till den bättre än alternativet.